I can't stand myself. Sitting here by the computer, watching the last episode of the last season of SATC, sobbing and snoring. The big L word is mentioned several times. Happiness. Reunions.
I don't feel any of it. I'm crying because I can't feel any of this and my mind is heavy with the thought of everything I have to rebuild yet another time.
I'm still filled with rage. Everything was just a big lie. A charade.
How long is this gonna last?
Jag funderar på att avlasta mig själv lite på den här bloggen ikväll. Bär på mycket som jag vet inte hur jag ska få ur mig på annat sätt. Har redan tjatat öronen av mina kompisar och gråtit ögonen ur mig.
Infekterat. Det är ett väldigt bra ord för det. Jag väljer att använda mig utav samma ord gång på gång i varje maildiskussion vi har. I två år. Samma problem. Gång på gång på gång.
"Det är infekterat, jag vill aldrig se dig igen. Jag känner inte dig", skriver jag. Hur stod jag ut så länge? Nästan varje meddelande jag hittar sparat är fyllt av den här konversationen fram och tillbaka.
"Jag tycker vi glider ifrån varandra" säger han och jag svarar med "Sitt inte med telefonen i ansiktet då?".
"Jag tycker att du ska prata med någon om dina problem" skriver han och jag svarar "Jag har inga direkta problem eller menar du vårat förhållande? Aha, du menar att ditt handlande och din relation till andra kvinnor kan omöjligen påverka mig? Att du skiter fullständigt i vad jag tycker, om jag blir sårad eller inte?"
"Varför blir du så arg?" skriver han. "Därför jag blir sviken gång på gång av dig och ditt omogna och synnerligen egoistiska beteende. Du lyckas till och med såra mig när jag sitter i Spanien", skriver jag.
Finns så sjukt mycket skit att gå igenom. Allt med en nochalant ton från hans håll. "Du kan la göra det här och det här för att jag är trött" Jag har lärt mig att hata den frasen så himla mycket. Jag är trött.
Nu inser jag att jag aldrig har fått mitt hjärta krossat såhär hårt innan.
***kramar***
ReplyDelete